tisdag 19 januari 2016

Sofjas grupp sysslar med ett högintressant projekt.

Intro:
Reporter:
Var hälsade, kära åskådare och lyssnare. Jag står här i Sveriges litterära akademis huvudkontor i Stockholm och framför mig står världens första fungerande tidsmaskin. Ja, ni hörde rätt. Året är 2016 och tidsresor är äntligen en verklighet! Med teknikens hjälp kan litteraturälskarna äntligen få svar på alla frågor som plågat oss under årtionden. För vem önskar inte att få höra sin egna favoritförfattare berätta om deras mest kända verk? Så låt oss färdas bakåt i tiden för att få svaren som kan komma att ändra framtiden!


*dramatisk musik* Titel *musiken ebbar ut och kameran “zoomar” eller bara tonar in till en reporter som sitter i soffa. Stödordsfrågor på papper i knät.


Reporter:
Välkomna, idag har ni “insert namn” med er i veckans program och dagens årtal är “insert årtal”. Vi skall idag få möta den välkände svenske författaren… Därefter personligt manus.


Marianne Fredriksson -
*Intro*
Reporter:
Dagens avsnitt kommer att handla om Marianne Fredriksson som idag är en av Sveriges mest
älskade författare och för detta behöver inte maskinen ta oss långt tillbaka. Författarinnan föddes 1927 i Göteborg men började inte skriva förrens i 50-års åldern. Därför tar maskinen oss endast femton år tillbaka till början av vårt nya millennium. Välkommen Marianne Fredriksson


*smalltalk om “besynnerligt maskineri” och miljontals “välkommen”
R: Du arbetade länge som journalist och slog igenom svensk tidningskultur med moderna och nytänkande artiklar, säg vad var det som gjorde dig så framgångsrik?


M: Man kan ju aldrig veta om sig själv, för mig var allting väldigt naturligt. Jag skrev om det jag tyckte behövde skrivas om och sedan, då människor blev berörda och tagna av det jag publicerade, insåg jag att kanske detta var något nytt. Jag gav alltid mycket plats för känslor i mina artiklar, ibland tog de mer plats än själva händelsen, och det är ju så det är i det verkliga livet, och detta fick med tiden en helt ny typ av medietext att växa fram.


R: Var det ditt mål då? Att skapa din egna stil, att nå ut till världen?


M: Nej, det kan man ju inte säga… Jag var så ung. Jag var nog främst väldigt nyfiken, jag ville samtala med människor, få veta varför allting skedde och inte bara hur. Jag hamnade ju i den journalistiska karriären av en slump. Ett sommarlov och sedan var det som om ödet själv lät mig ta en sjuk kollegas plats och genomföra min första intervju. Och klart strävade man alltid efter att vara speciell, man fick ju inte arbete annars, men jag trodde ju aldrig att människor skulle lyssna så på lilla mig.


R: Marianne, du är ju ett krigsbarn, även om Sverige ju var neutralt pågick kriget inte långt borta alls. Påverkade det din barndom på något vis och senare ditt författarskap?


M: Det är väl klart att kriget påverkade alla, särskilt barnen. Jag minns tydligt än idag hur jag låg och kurrade i kökssoffan medan de vuxna oroligt lyssnade till radion och diskuterade Hitlers framfart med dämpade röster. Jag var en uppmärksam unge som läste massor och därför också hörde och märkte mycket. Jag var också ofta ensam och kände av oron i människorna omkring mig, hur alla tänkte men knappast vågade sätta ord på sin skräck.
Att växa upp i en stor hamnstad som Göteborg utvecklade mig nog mycket. Jag fick möta många människor, både bra och andra, och jag tror på att varenda person man möter söker sig i en författares verk. Likaså gör allt man får uppleva.


R: Det sägs att du ofta använda dina egna erfarenheter och ditt liv som inspiration i flera av dina verk, men hur kan detta ske då de ofta har bibliska teman eller verkar orimligt heroiska för att springa ur en vanlig, svensk flickas uppväxt?


M: Så klart kan många paralleller dras mellan mitt liv och mina verk, för man skriver ju bäst då man skriver om det man bryr sig om. Men jag förstår förvirringen som uppstår då jag nämner hur lika historierna i “Enligt Maria Magdalena” eller “Anna, Hanna och Johanna” är mitt liv. Du ser, inte allt finns i det ytliga. Du ser kanske framför dig en kvinna som levt i lugna Sverige hela livet men det behövs varken mer eller mindre för att kunna skriva om det man känner i sinnet.
I flera av mina verk märks temat “ det dom förs genom generationer” och det är någonting som jag lätt kan relatera till. Min mor var den undergivna hustrun, och det var även min mormor, trots att båda var starka och fantastiska kvinnor som höll dörren öppen för barn i nöd dygnet runt och hjälpte och tröstade alla som grät. Men sen var jag aldrig den kvinnan, jag hade brutit mönstret  och det kan man se i flera av de böcker som blivit mina största succéer. Det man har närmast hjärtat blir oftast som bäst.












Leif G.W. Persson


Dagens avsnitt ska handla om författaren och kriminologen Leif G.W. Persson som är en av Sveriges mer moderna författare, han lever faktiskt än idag. Han har gett ut ett flertal högt prisade brottsromaner, samtidigt som han framträtt i TV-program som Efterlyst och Veckans Brott.


R: I din självbiografi “Gustavs grabb” beskriver du din uppväxt i Stockholm, och bland annat dina problem med din mamma, kan du berätta lite om hur livet var för dig som barn?


L: Det är inte riktigt en självbiografi, utan snarare en roman om hur jag minns min uppväxt. Ingen persons minne är felfritt, men visst kan jag berätta det jag kommer ihåg. Vi bodde i en liten lägenhet, jag, mamma, pappa och min syster. Mamma skötte huset och pappa försörjde oss, som det var på den tiden. Pappa är den som jag minns bäst, han tog ofta med mig till jobbet och läste serietidningar för mig på kvällarna. Han tog också med mig till jobbet när mamma var sjuk


R: Du skrev inte som barn, utan du började författa i vuxen ålder, varför blev det så?


L: Jag planerade aldrig att bli författare, jag hade ju tidigt redan börjat en karriär som kriminolog.
Det var först när jag blev sparkad på grund av Geijeraffären, som jag inte vill gå in på detalj om här, som jag började skriva. Jag var nära att begå självmord, och skrivandet hjälpte mig att återhämta mig

Liza Marklund

“53 åringen som är författare till böcker som Sprängaren, Gömda, krönikör på Expressen. En av de få skandinaviska författaren som har toppat New York Times bästsäljarlista. Fått priser som Polonipriset, Svenska Deckarakademins debutantpris, damer och herrar det är med stor ära jag välkomnar Liza Marklund”
Vi tänkte starta upp intervjuven genom att ta allting från början. Liza vi har läst om din uppväxt i Piteå, Pålmark och även om hur du gick i söndags skola från fyra års ålder till tretton års ålder. Hur påverkar din kristna tro ditt skrivande?
Eftersom jag bodde i Pålmark vilket var ett område med bara tjugo invånare var det mest en grej som alla gjorde och som alla förväntades göra och det var inget mer med det. I kristna söndagsskolan fick jag lära mig att Jesus älskade alla barn och det var ett tankesätt som jag levde med under min barndom. Personerna som jag skriver om brukar oftast tillhöra den kristna  religionen men inte mer kristen än vad normalsvensken är.

Innan din författarkarriär satte igång jobbade du bland annat i England och Israel berätta om det:
I England samlade jag ihop pengar genom att jobba som en enkel serivitris och i Israel tillbringa jag min tid som en kibbutz, bonde på en gård.


Det var där du träffade din för detta man och pappa till dotter Annika?
Jo jag och Michael Spiegelman tillbringade vår tid tillsammans tills då jag flyttade tillbaka till Sverige för att studera journalistlinjen på Kalix folkhögskola


Hur tog du dig från Norrbotten ner till Stockholm och till att vara en anställd på Bengtzons nattredaktion?
Under tiden jag studerade blev jag reporter hos Norrbottenskurien, därefter norrländska socialdemokraten och var även med och startade tidningen Metro. När jag fick jobbet på Aftonbladet flyttade jag och Annika ner till Stockholm. Då var jag endast tjugofyra år.


Du var endast tjugo ett när du fick ditt första barn och var även ensamstående samt en hårt arbetande kvinna, vad gjorde du för att behålla kontakten med din dotter?
I många år reste jag och Annika bort när vi hade minst tre dagars semester och eftersom vi bodde i Kalix under den tid jag studerade var det inte långt för mina föräldrar att komma över någon helg och sköta om Annika.


Piratförlaget är ett förlag du startade upp tillsammans med Sigge Sigfridson, Jan Guillou och Ann-Marie Skarp. Ni utvecklade ett förlag som skulle få er att nämnas som de viktigaste för förnyarna i bokbranschen. Berätta om grundidén bakom detta förlag
Vi startade förlaget med idén att vi skulle dela på vinsterna från böcker vi sålde för att kunna försörja oss. Det var på 80- talet jag träffade Sigge och 1999 som vi startade upp vårt förlag.


Du är en kontroversiell debattör och tar ofta upp jämställdhet,kvinnors rätt och även barns rätt. Hur har din uppväxt i Pålmark lett dig till att stå upp mycket för detta
Som ung trivdes jag mycket mer att umgås med killarna och även idag trivs jag mer runt män och jag tror att det har på något sätt gjort så att jag starkare vågar att stå upp för kvinnorna mot männen som inte håller med. Många krönikor som jag har skrivit har blivit anmälda till Pressombudmannen och Pressens Opinionsnämnd just för att jag tar upp dessa konkreta, lite osagda sakerna.

Du har deltagit i debatten om mäns misshandel av kvinnor (Ja det stämmer kan Liza inflika) och i din bok “Gömda” handlar det mycket om en vanvettig man som fortsätter att följa efter denna kvinnan efter deras relation har tagit slut. Din serie ,Lite stryk får dom tåla” nominerades till Bästa tv-dokumentär i Sverige 2004 handlar ju även om detta med kvinnomisshandel . Berätta om din ställning till kvinnomisshandel och denna bok
Gömda” skrev jag tillsammans med Maria Eriksson och i processen så berättade Maria under tiden jag skrev. Boken handlar om Mia som möter en man som börjar misshandla henne och även efter att deras relation tagit slut följer han efter henne så hon tvingas leva under skydd och efter ett tag fly landet. Såklart tar jag ställning till kvinnomisshandel och ville få fram en typ av kvinnomisshandel historia, mycket grov sådan genom att skriva denna bok så folk skulle få tydligare förståelse. Att någon överhuvudtaget ska utsättas för misshandel av exempelvis sin partner är ju något som jag inte tror någon tycker spontant är rätt men varför jag just tar ställning till kvinnomisshandel är för att som kvinna jag kan känna igen mig mer och även för att det är vanligare och ett större problem.


Men det har kommit fram att berättelsen var väldigt överdriven
Om människor genom undertiteln "En sann historia" har uppfattat att böckerna är korrekta ner i minsta detalj och känner sig lurade är jag uppriktigt ledsen för det. Maria Erikssons, som boken handlar om fästman misshandlade henne, gång på gång på gång. Till slut dömdes mannen i tingsrätten för tre fall av misshandel av henne. Detta är belagt via domstolsbeslut. Maria Eriksson och hennes nya familj trakasserades av hennes före detta fästman i sådan omfattning att socialtjänsten och landstinget gemensamt beslutade att familjen skulle lämna Marias hemstad. Detta är också klarlagt. Så att säga att berättelsen är överdriven är inte vad jag anser rätt att kalla det, baserat på en sann historia som det har ändrats till nu låter mer rätt.


Boken Gömda är ju en av dina många drama och deckarböcker och utspelar sig även i nutid. Hur kommer det sig att det är detta som du skriver mest?
Jag har alltid varit intresserad av denna typen av böcker jag själv och som nämnt i min bok “Gömda” så står jag mycket upp för kvinnomisshandel och vill få fram detta bland många problem i min böcker så folk får tydligare förståelse.


Du har bland annat blivit anmäld av Pressens ombudsman genom dina starka krönikor
Sättet jag enklast får fram mina åsikter är genom texter och om personer inte kan tåla det som jag skriver så anmäler de. Så länge jag har fått en person att iallafall läst och funderat över hur det jag skriver kan uppfattas som ett problem är jag nöjd även om det är inte direkt vad jag vill få fram. Men jag tror att så fort man får läsa en historia om exempelvis kvinnomisshandel som i Gömda får man en klarare inblick och kan enklare inse att detta är fel.


I många av dina krönikor har du haft en underbyggd sarkasm för att få fram din åsikt men ändå ta respekt till folk som tycker olikt. Här citerar jag din krönika “ Hon bryter mot normerna”
“Så har vi alltid haft det i Sverige: en statsminister som ser ut som Fredrik Reinfeldt.
Och det är säkert inget större fel på Reinfeldt, han verkar vara en bra karl. (Hans förflutna tycker jag inte ska ligga honom till last idag, jag tänker främst på hans bok "Det sovande folket" där han jämför "välfärd" med aids, pest och smittkoppor, beskriver socialdemokrater som "hjärntvättade" och svenskarna som "mentalt handikappade". Det var på 90-talet han tyckte så här.)”
*nickar or something*


De flesta av dina böcker skriver du på svenska men du har skrivit en Thriller tillsammans med författaren James Patterson. Berätta om denna
James ringde mig en dag och berättade att han hade läst alla mina böcker och ville skriva en bok tillsammans med mig. Jag åkte så till Florida där Patterson bodde och diskuterade idéer och koncept. När jag skrev var det på svenska men sedan översatte jag mina texter till engelska och vi gav även ut boken på engelska.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.